SPÖKTIMMAR

Föreställ er hur en klämd kråka skulle låta.
Ungefär så lät det utanför mitt rum. Min ungdomliga nyfikenhet skrek åt mig att jag skulle kolla vad det var.

Klockan var 01:33, jag reste mig upp ur sängen, smög lite sådär försiktigt mot fönstret för några små förhoppningar om att jag då lättare skulle kunna hantera det eventuella hotet som just då befann sig utanför mitt rum.

Jag var nu jämsides med fönstret och det skulle nu räcka med den minsta lilla framlutning ni kan tänka er för att avslöja vad som störde mig i natten.
Jag förberedde mig mentalt medan jag samtidigt rörde mig de där ynka centrimetrarna framåt.

Ett tåg! med lysen!? Ett fett jävla godståg som bromsar utanför, med lysen! I mina 17 år i detta hus brevid järnvägen har jag aldrig beskådat ett godståg med lysen under varje vagn. Jag la mina ögon på det vackra upplysta tåget och lät mig själv fascineras.

Det tog en stund att smälta detta så jag satte mig i sängen igen för att förhoppningsvis få processen att gå snabbare.

Eftersom jag redan var uppvärmd för fövåningar i natten tog jag det inte lika hårt då jag hörde röster utanför rummet. Som en ren försvarsmekanik tänkte jag genast att det var min bror och möjligtvis några av hans kompisar som än en gång skulle spendera natten i rummet på andra sidan väggen.

Medan minutrarna av tystnad löpte vidare steg även mitt tvivel. Jag längtade efter att höra ett ryck i dörren, en knackning eller åtminstone ett skrik efter Moa. Tystnad.


Och jag kan nu officiellt säga att jag sket på mig när jag hörde mobilen signalera för sms.