"Finns det något som låter mer idiotiskt för en modern västerländsk människa än en självmordsbombare? Det är ju helt utomordentligt otryggt, för att inte säga farligt att spränga sig i luften för något man tror på. Det finns nämligen ingenting den moderna trygghetsnarkomana människan skulle offra sitt eget liv för." från David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land
Inte för att det är på något sätt berättigat med självmordbombare enligt mig men jag tycker det ligger någonting i det. Vi tror inte längre på tomtar och troll, vi tror numera på DNA-molekyler och kemiska reaktioner. Är det inte lite tråkigt när ordet religiös har fått en negativ klang och när fantasin endast får användas av människor under 10 år? Vi skulle inte offra våra liv för något men det är inte det som är min mening. Jag undrar bara var den livfulla kulturen finns, eller var passionen finns? När är vi beredda att offra något för någon annan som kanske inte gynnar dig mer än att du blir uppskattad av den andre?
För vi är så fokuerade på att lyckas, på att nå toppen
Det jag menar är att man kanske inte bara ska förakta självmordbombare. Även om jag inte delar deras tillvägagångssätt och åsikter så gör det något de tror helhjärtat på. Helhjärtat.
Och det jag undrar är vem som ger oss rätten att säga att vårat västerländska sekulariserade sätt är bättre?
Torsdagsbekännelse: Jag åt glass ur frysen som jag inte fick ta egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar