.

Jag är fortfarande underbart, härligt förbryllad över att jag har mitt liv i mina egna händer. Att det nu är jag som styr marionetten.

vad är det som hindrar oss egentligen, varför väljer vi att få ångest över vad vi ska göra istället för att njuta av det och verkligen fundera på vad hjärtat skriker efter?

Vi har drömt om att åka dit, gör det och känna känslor men varför väntar vi och på vad? varför tar vi oss inte i kragen? för vad gör det om man råkar välja fel? om man råkar inse mitt i handlingen att det inte är ens grej? Man vet inte förrän man provat, och gud vet kanske att det kommer att bli det bästa valet du någonsin kommer att göra. och är inte den risken värd att ta?


Det är inte nu vi ska låta hjärnan trampa på hjärtat utan det tar vi senare när förpliktelserna börjar bli för många och för bestämda
och vad jag vet så syns de inte ens på horisonten än
för vi är färska, unga och jävligt sugna på livet.