TOAPAPPER I ALL ÄRA
Jag kollade på Tv idag och som vi alla vet utgörs de flesta TVstunder av 75% reklam. Jag ryckte till när en Lambireklam visade sig i rutan, inte bara för att jag alltid sedan jag var liten velat haft ett lambigosedjur men aldrig fått det, utan också för att man nu i reklamen lockar köpare genom att fresta med ett "trendigt" toapapper. Jag tappade hakan för en stund samtidigt som jag ställde mig frågan
Sedan när började man handla toapapper utifrån trender?
Jag kan förstå hur man väljer toapapper utifrån mjuk,-hårdhet men är det inte lite att dömma hunden efter håren genom att köpa ett "snyggt" eller "coolt" dasspapper, det säger ju liksom ingenting om själv "upplevelsen" toapappret ger som hårdheten respektive mjukheten kan göra? Jag är väl medveten om att världen utvecklas, men har det inte gått lite för långt när inte ens en sjuttonåring förstår var den gamla heliga frasen "oemoståndeligt mjukt"
har försvunnit i toalettpapprets alldeles egna mediavärld?
Det måste vara toppen av det där västerländska konsumtionssamhället som det pratas om.
Eller om det är det där amerikanska sättet som har spridit sig över oss likt könssjukdomar och extra stretchiga jeansleggings. allt ska vara perfekt utåt, skitsamma vad som egentligen händer. Skitsamma om toalettpappret verkligen har någon funktion, så länge det är snyggt och kan ge upphov till en viss mängd avundsjuka.
Det var bättre förr...
Sedan när började man handla toapapper utifrån trender?
Jag kan förstå hur man väljer toapapper utifrån mjuk,-hårdhet men är det inte lite att dömma hunden efter håren genom att köpa ett "snyggt" eller "coolt" dasspapper, det säger ju liksom ingenting om själv "upplevelsen" toapappret ger som hårdheten respektive mjukheten kan göra? Jag är väl medveten om att världen utvecklas, men har det inte gått lite för långt när inte ens en sjuttonåring förstår var den gamla heliga frasen "oemoståndeligt mjukt"
har försvunnit i toalettpapprets alldeles egna mediavärld?
Det måste vara toppen av det där västerländska konsumtionssamhället som det pratas om.
Eller om det är det där amerikanska sättet som har spridit sig över oss likt könssjukdomar och extra stretchiga jeansleggings. allt ska vara perfekt utåt, skitsamma vad som egentligen händer. Skitsamma om toalettpappret verkligen har någon funktion, så länge det är snyggt och kan ge upphov till en viss mängd avundsjuka.
Det var bättre förr...
DETGÅRBRANU!
Soundtrack som represtenterar dagen :D :D :D :D
ps. om en vecka slår vi upp vårat nyinköpta Sverigetält
ps. om en vecka slår vi upp vårat nyinköpta Sverigetält
JUNO
If you were the floor, I'd wanna be the rug.
Juno är den exemplariska filmen för en nördförälskelse
LILLEBRORS SKOLAVSLUTNING
Idag var jag på min gamla skola och kramade en gammal lärare. Det är märkligt vad några gamla ansikten kan få en att minnas.
Jag blev påmind om en låt där de sjunger något i denna stil.
Alltid när jag hör den fastnar jag för samma gamla del i texten.
"You should never think
what's in your heart
in your soul"
kanske är så att man inte borde
tänka
tolka
analysera
utan bara går på känsla
intuition
Jag blev påmind om en låt där de sjunger något i denna stil.
Alltid när jag hör den fastnar jag för samma gamla del i texten.
"You should never think
what's in your heart
in your soul"
kanske är så att man inte borde
tänka
tolka
analysera
utan bara går på känsla
intuition
...
det var meningen att jag skulle uttrycka mig i orden "skjut mig" men när jag sedan tryckte på knappen för att publicera så fick jag ett meddelande att det inte var tillåtet.
CONTROL
Jag tror det är 4de gången jag ser filmen Control men jag har av någon konstig anledning aldrig sett början av den förrän nu.
Control är alltså en film om bandet Joy Division, framför allt om Ian Curtis, sångaren i bandet som tog självmord. Vissa skulle kalla den dyster, jag kallar den sådär deprimerat gripade.
Att han citerar några poeter är bara ett plus.
så, om ni en vacker dag får för er att köpa en present till mig så kan jag säga att jag skulle älska er förevigt om jag fick denna film. Bara så att ni vet.
Control är alltså en film om bandet Joy Division, framför allt om Ian Curtis, sångaren i bandet som tog självmord. Vissa skulle kalla den dyster, jag kallar den sådär deprimerat gripade.
Att han citerar några poeter är bara ett plus.
så, om ni en vacker dag får för er att köpa en present till mig så kan jag säga att jag skulle älska er förevigt om jag fick denna film. Bara så att ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)